(Jools' Annual Hootenanny 2021) | On Raglan Road on an autumn day I saw her first and knew
That her dark hair would weave a snare that I might one day rue;
I saw the danger, yet I passed along the enchanted way,
And I said, let grief be a fallen leaf at the dawning of the day.
(Jools' Annual Hootenanny 2021) | On Raglan Road on an autumn day I saw her first and knew
That her dark hair would weave a snare that I might one day rue;
I saw the danger, yet I passed along the enchanted way,
And I said, let grief be a fallen leaf at the dawning of the day.
On Grafton Street in November we tripped lightly along the ledge
Of the deep ravine where can be seen the worth of passion's pledge,
The Queen of Hearts still making tarts and I not making hay
Oh I loved too much and by such by such is happiness thrown away.
I gave her gifts of the mind I gave her the secret sign that's known
To the artists who have known the true gods of sound and stone
And word and tint without stint for I gave her poems to say.
With her own name there and her own dark hair like clouds over fields of May
On a quiet street where old ghosts meet I see her walking now
Away from me so hurriedly my reason must allow
That I had loved not as I should a creature made of clay
When the angel woos the clay he'd lose his wings at the dawn of day.
På Raglan Road på en höstdag såg jag henne först och visste
Att hennes mörka hår skulle väva en snare att jag kanske en dag rue;
Jag såg faran, men jag gick längs det förtrollade sättet,
Och jag sa, låt sorg vara ett fallit löv på dagens dawning.
På Grafton Street i november slog vi lätt längs kanten
Av den djupa ravinen där det kan ses värdet av passionens löfte,
Drottningen av hjärtan gör fortfarande tårtor och jag gör inte hö
Åh jag älskade för mycket och av sådan av sådan är lycka bort.
Jag gav hennes gåvor av sinnet jag gav henne det hemliga tecknet som är känt
Till artisterna som har känt de sanna gudarna av ljud och sten
Och ord och nyans utan stint för jag gav sina dikter att säga.
Med sitt eget namn där och hennes eget mörka hår som moln över fält av maj
På en lugn gata där gamla spöken möter jag ser henne gå nu
Bort från mig så skyndsamt, min anledning måste tillåta
Att jag hade älskat inte som jag skulle en varelse gjord av lera
När ängeln woos lera skulle han förlora sina vingar vid dagens gryning.